- hela livet ska förintas

en ständig kamp, kanske får jag några sekunder om dagen då jag vet att jag vill. vill stanna, vill fortsätta kriga. men ett dygn består av många evighetslånga sekunder och jag vill inte stå på benen många av dem. den största tiden av mitt liv spenderar jag med en ångest och en fruktansvärd förtvivlan. Jag tvivlar fram och tillbaka på livets viktigaste fråga. Ska jag leva eller dö? Jag vill dö för min skull, leva för eran. Jag går hela tiden, varje minut, och försöker hålla kvar hoppet hos mig, men jag ljuger om jag säger att jag hoppas idag. in & ut på olika psykavdelningar, ett jävla försök att bli bättre. Byta mediciner, öka doser. För att hålla kvar mitt hopp. Och efter att ha spenderat fler dagar på sjukhus än vad man borde göra under ett helt liv, så inser jag mer och mer, att jag inte kommer orka kämpa i evighet.

Jag har fått ett nytt hopp,

jag hoppas att jag ska råka ut för en bilolycka, bli mördad, dö i någon jävlig sjukdom.
Jag hoppas att jag slipper ta slut på mitt egna liv.