4 veckor ifrån döden
för fyra veckor sedan låg jag där, mådde som sämst, trodde jag skulle dö. var fast i en bubbla, såg bara sjukdomen. såg inget slut, ville inte kämpa, skar mig i armarna, blev inlåst på psyk.
Idag, fyra veckor senare är jag motiverad till att kämpa, jag ska ta mej fan bli bättre, få ett liv värt att leva.
Idag, fyra veckor senare är jag motiverad till att kämpa, jag ska ta mej fan bli bättre, få ett liv värt att leva.
jag vill inte hit igen.
kan aldrig bli lika frisk som innan jag blev sjuk
Jag tror att jag har byggt upp en bild av ett friskt liv. En bild som jag aldrig kommer kunna leva upp till. Jag vet att jag kan blir bättre, bli nära bra. Men aldrig kommer jag återhämta mig helt. Jag kommer aldrig bli lika frisk som jag var för sex år sedan. Detta förstod jag tack vare Novaline. Jag har inte accepterat det, men jag har förstått att jag måste släppa på kraven. Min sjukdom är kronisk, den kommer visa sina spår resten av mitt liv. Bara den tanken får mig att vilja dö nu, för om jag ändå inte fick det liv jag drömmer om, så vill jag inte leva.
Jag hatar att tycka synd om mig själv, men ibland gör jag det. Eller, jag tycker det är så sorgligt att det blev som det blev. Att det inte blev som jag hade önskat. Jag sörjer mitt friska liv, med all rätt efter vad jag har gått igenom. Men nu kommer det svåraste. Att sörja och gå vidare, att acceptera att inte livet blev som jag hoppades. Jag hindrar mig själv för att bli bättre, för det vill jag innerst inne bli. Men jag ska vara ärlig, jag är så ledsen för att jag aldrig kommer kunna bli helt bra.
Jag hatar att tycka synd om mig själv, men ibland gör jag det. Eller, jag tycker det är så sorgligt att det blev som det blev. Att det inte blev som jag hade önskat. Jag sörjer mitt friska liv, med all rätt efter vad jag har gått igenom. Men nu kommer det svåraste. Att sörja och gå vidare, att acceptera att inte livet blev som jag hoppades. Jag hindrar mig själv för att bli bättre, för det vill jag innerst inne bli. Men jag ska vara ärlig, jag är så ledsen för att jag aldrig kommer kunna bli helt bra.
tips på att minska självskador
Fick en viktig fråga här ikväll,
från någon jag känner men jag vet inte vem.
och det är HELT OKEJ! Kan jag hjälpa, så blir jag glad. Jag vill också med min blogg våga vara öppen, prata om detta, det är inget att skämmas för. Men jag förstår om ni som undrar saker vill vara anonyma. Det får ni gärna, detta är så känsliga saker. Självklart får ni svar ändå!!
SVAR:
Jag har mänger av tips som jag har lärt mig efter alldeles för många dagar på psyk! Mitt självskadebeteende har minskat avsevärt om man ser tillbaka ett par år. Hur jag har lyckats med det, finns det massor med svar till.
Men just dessa paniksitautioner som man inte kan hantera, när ångesten äter upp en och det känns som att man ska dö, då känns det som att det inte finns någon annan lösning än att skära sig.
Men det finns det, jag lovar, jag har hittat andra sätt som funkar.
Jag har tillsammans med psyk gjort en krisplan för vad jag ska ta till när jag tappar allt.
Det är småsaker det handlar om, men det hjälper.
Det första som står på min lista är att distrahera mig. Det kan i princip vara vad som helst. Sätta på en film, läsa, se på TV, läsa nyheterna på internet. Ja, jag kan ofta sätta mig på facebook och läsa igenom vad alla andra gjort under dagen. När jag är klar med det har ångesten gått ner.
En annan sak man kan göra, om man har sån panik att man inte alls klarar av att starta datorn eller TV. (för ja, ibland är det så illa). Då brukar jag aktivera mig. Om det är kvällstid tar jag på mig jackan, tar med mig mobilen och går ut och går. Dels för att få annat och tänka på, men i mitt fall är det framförallt, då KAN JAG INTE skära mig. Alltså, har du ångest, undvik situationer där du kan skada dig.
Sedan har jouren på psyk hand om mig dygnet runt, så ibland ringer jag det nummret jag har. Men det är ju inget alla kan ta till.
En annan sak som är viktig för att jag ska undvika självskada, det är att se till att inte vara ensam. Om du bor ensam blir det ju svårare, men om du bor hemma eller med pojk- eller flickvän - STANNA MED NÅGON HUR GÄRNA DU ÄN VILL LÅSA IN DIG I BADRUMMET OCH SKÄRA DIG.
För jag vet, det är precis det där man vill.
Ett ytterliggare tips som har hjälpt mig mycket, det är att skiva en för- och nackdelslista på vad som är positivt respektive negativt med att skära dig, och vad som är positivt respektive negativt med att sluta.
Du kommer snart se att det inte är värt det.
Sedan har jag i så många år fått höra andra tips, som dock inte har fungerat för mig, men som jag ändå vill dela med mig av, för det är väldigt individuellt vad som funkar på just dig.
Det kan till exempel vara lägga isbitar innanför tröjan och/eller i handen, andas i fyrkant, ta en iskall dusch eller ringa en vän.
En annan viktig sak som jag vill ta upp med detta är ren fakta. Tänk dig ångest som en kurva.. Eller nej, ni ska få se en bild som jag har fått uppritad till mig många gånger.
Du kommer snart se att det inte är värt det.
Sedan har jag i så många år fått höra andra tips, som dock inte har fungerat för mig, men som jag ändå vill dela med mig av, för det är väldigt individuellt vad som funkar på just dig.
Det kan till exempel vara lägga isbitar innanför tröjan och/eller i handen, andas i fyrkant, ta en iskall dusch eller ringa en vän.
En annan viktig sak som jag vill ta upp med detta är ren fakta. Tänk dig ångest som en kurva.. Eller nej, ni ska få se en bild som jag har fått uppritad till mig många gånger.
Här kommer den viktiga förklaringen som är REN FAKTA: Ångest går ALLTID över av sig själv. Alltid.
Bild 2 visar hjärnans reaktion på ångest om du självskadar, du säger till hjärnan att situationen är farlig, och ärligt, du belönar hjärnan och reaktionen på självskada. och ju längre du fortsätter att självskada, ju mer skadad blir hjärnan och det kommer ta SÅ mycket längre tid för din ångest att gå ner av sig själv..
Jag vet att detta är så förbannat svårt och kämpigt.. Jag vet inte än om det går att sluta helt, men, det går att bli så mycket bättre!! Det är jag ett bevis på!
det är dyrt att må dåligt
Ja. jag fastnade i det där dumma man gör ibland.
Satt ensam vid köksbordet imorse, redan där kände jag att det skulle bli tufft idag. Visste inte alls hur känslorna skulle hanteras, så jag tog mitt bankkort och tog spårvagnen ner till stan. Hittade en massa kläder som provades, och sedan köpte jag hela bunten. Vet inte ens om jag gillade kläderna, men jag behövde något. något som skulle stoppa min ångest. Hade jag stannat hemma hade nog rakbladet blivit lösingen, så jag flydde. Men så fort jag hade betalat kom ångesten tillbaka. En annan typ av ångest. en ånger-ångest. Blev alldeles skakig och fick röka många cigaretter för att sedan åka hem med min påse. En påse jag inte alls ville ha.
Shoppa massa saker man inte behöver, det kan man göra när man har lite pengar över. Det kan man INTE göra när man sitter i min situation. Lever på försäkringskassan och det är inte mycket cash man får, inte för att ha en hyra som ska betalas.
Mår man bättre av att shoppa när man har ångest då? Det hjälpte ju för stunden.. Var det värt det?
Tröstshoppar.
Satt ensam vid köksbordet imorse, redan där kände jag att det skulle bli tufft idag. Visste inte alls hur känslorna skulle hanteras, så jag tog mitt bankkort och tog spårvagnen ner till stan. Hittade en massa kläder som provades, och sedan köpte jag hela bunten. Vet inte ens om jag gillade kläderna, men jag behövde något. något som skulle stoppa min ångest. Hade jag stannat hemma hade nog rakbladet blivit lösingen, så jag flydde. Men så fort jag hade betalat kom ångesten tillbaka. En annan typ av ångest. en ånger-ångest. Blev alldeles skakig och fick röka många cigaretter för att sedan åka hem med min påse. En påse jag inte alls ville ha.
Shoppa massa saker man inte behöver, det kan man göra när man har lite pengar över. Det kan man INTE göra när man sitter i min situation. Lever på försäkringskassan och det är inte mycket cash man får, inte för att ha en hyra som ska betalas.
Mår man bättre av att shoppa när man har ångest då? Det hjälpte ju för stunden.. Var det värt det?
Nej. VERKLIGEN INTE. Jag borde lägga mina pengar på mat, hyra och att betala tillbaka min skuld på 20 000 kronor.
Visst kan jag lämna tillbaka kläderna imorgon. Men nej, jag gillade dem nog. blir fint i sommar när solen kommer fram. Nu ska jag försöka släppa detta, för det hade kunnat vara värre. Jag hade lika gärna kunnat sitta här med två sönderskurna armar, och det gör jag inte.
Visst kan jag lämna tillbaka kläderna imorgon. Men nej, jag gillade dem nog. blir fint i sommar när solen kommer fram. Nu ska jag försöka släppa detta, för det hade kunnat vara värre. Jag hade lika gärna kunnat sitta här med två sönderskurna armar, och det gör jag inte.
ruta ett
Jag har fått en del förfrågningar på bloggen.
Varför blev jag sjuk?
Svaret är inte enkelt, men för privat. Kanske för att jag fortfarande, längst inom mig, skäms. Anser någonstans att det är mitt fel, även om jag vet att det inte är sant.
Men, en kort förklaring ska ni få. Jag kom i kontakt med fel person. Han gjorde mig väldigt väldigt illa. Så mycket smärta att den finns kvar även idag, många år senare.
Jag utvecklades till en väldigt destruktiv person. Älskade (och tyvärr, älskar) allt som gjorde ont, fysiskt eller psykiskt. Rakbladen fanns med mig varje dag, kunde inte klara mig många timmar utan metallen. Dels skar jag mig i armarna för att Han, han som gjorde mig sjuk, ansåg att jag inte var värd annat. Dels skar jag sönder min kropp för att jag var livrädd, och sedan som ofta nämns i självskadebeteenden, för att hantera ångest och all smärta som Han fick mig att känna.
Jag är inte rädd för honom idag,
Varför blev jag sjuk?
Svaret är inte enkelt, men för privat. Kanske för att jag fortfarande, längst inom mig, skäms. Anser någonstans att det är mitt fel, även om jag vet att det inte är sant.
Men, en kort förklaring ska ni få. Jag kom i kontakt med fel person. Han gjorde mig väldigt väldigt illa. Så mycket smärta att den finns kvar även idag, många år senare.
Jag utvecklades till en väldigt destruktiv person. Älskade (och tyvärr, älskar) allt som gjorde ont, fysiskt eller psykiskt. Rakbladen fanns med mig varje dag, kunde inte klara mig många timmar utan metallen. Dels skar jag mig i armarna för att Han, han som gjorde mig sjuk, ansåg att jag inte var värd annat. Dels skar jag sönder min kropp för att jag var livrädd, och sedan som ofta nämns i självskadebeteenden, för att hantera ångest och all smärta som Han fick mig att känna.
Jag är inte rädd för honom idag,
men blir äcklad av tanken på honom.
Hat är ett starkt ord, men jag HATAR honom av hela mitt hjärta.
Tänk om han skulle veta att han förstörde mitt liv.
hela livet ska förintas
en ständig kamp, kanske får jag några sekunder om dagen då jag vet att jag vill. vill stanna, vill fortsätta kriga. men ett dygn består av många evighetslånga sekunder och jag vill inte stå på benen många av dem. den största tiden av mitt liv spenderar jag med en ångest och en fruktansvärd förtvivlan. Jag tvivlar fram och tillbaka på livets viktigaste fråga. Ska jag leva eller dö? Jag vill dö för min skull, leva för eran. Jag går hela tiden, varje minut, och försöker hålla kvar hoppet hos mig, men jag ljuger om jag säger att jag hoppas idag. in & ut på olika psykavdelningar, ett jävla försök att bli bättre. Byta mediciner, öka doser. För att hålla kvar mitt hopp. Och efter att ha spenderat fler dagar på sjukhus än vad man borde göra under ett helt liv, så inser jag mer och mer, att jag inte kommer orka kämpa i evighet.
Jag har fått ett nytt hopp,
Jag har fått ett nytt hopp,
jag hoppas att jag ska råka ut för en bilolycka, bli mördad, dö i någon jävlig sjukdom.
Jag hoppas att jag slipper ta slut på mitt egna liv.
Jag hoppas att jag slipper ta slut på mitt egna liv.
jag har alltid haft fel
Tänker tillbaka på tiden som har varit, inser att jag inte minns en dag innan jag fyllde 14. Tiden innan mitt liv vände, jag gick åt fel håll, valde fel väg - och blev sjuk. Inte var det mitt fel, men det var jag som drabbades. Många fler, men hårdast jag. psykisk, men också fysiskt. min kropp fick ta emot starka tabletter i ständiga överdoser, min hud fick känna på rakbladen flera gånger om dagen. Det farligaste var nog att det var precis då, när man utvecklas som mest i sitt psyke. När man försöker hitta sig själv, leta upp den där man vill vara, bli den personen och trivas med det. man behöver bekräftelse och stöd i dem beslut man tar. Jag fick alltid höra att jag gjorde fel. Ingen kunde bekräfta mina val eftersom alla var dåliga. Istället för att utvecklas till den man vill vara, utvecklades jag till den jag absolut inte ville bli. jag åkte fram och tillbaka till barnpsyk, blev till och med inlåst under veckor. Jag skar mig själv i armarna, eller nej, på hela kroppen, och ingen kunde någonsin bekräfta det hemska jag gjorde. Det som jag hade behövt, det är bekräftelse för mina känslor. För det fick jag heller aldrig. Allt jag kände var fel, allt jag gjorde var fel, vilket egentligen bara gjorde allt sämre.
Detta har försvårat allt för mig i den situation jag sitter i idag. jag vågar inte bli frisk. jag vet att många av er ser det som att jag inte vill, och att jag då får skylla mig själv. men jag vill, jag vill det mer än någonting annat i hela universum. Men jag ska vara ärlig, jag vågar inte. Efter fem långa besvärliga år, så vet jag inte alls vem jag är. Förutom tjejen som är sjuk. Jag är vilsen med många alternativa vägar, men jag vet att bara en är rätt. vägen som leder till ett friskt liv. Jag är för rädd för att börja vandra där. Jag undrar om jag någonsin kommer förstå vad som är rätt och fel här i livet, vad som är acceptabelt att känna, hur man får reagera i olika situationer.
För jag fick lära mig, att allt jag kände och gjorde var fel. jag har alltid varit fel.
vill ha ett liv värt att leva
Blev lite bitter såhär på morgonen. det är ny månad (och våren närmar sig!) Tycker starten på 2011 har gått fort. Jag ser tillbaka på vad jag har gjort under första delen av året, och inser att det inte alls är det som jag skulle vilja göra.
Sjukskriven hela året,
Och marsmånad ska jag också starta med det där jag hatar,
Sjukskriven hela året,
och de flesta dagar har spenderats på sjukhus och psyk.
Och marsmånad ska jag också starta med det där jag hatar,
en dag på sjukhuset.