-

jag har alltid haft fel

Tänker tillbaka på tiden som har varit, inser att jag inte minns en dag innan jag fyllde 14. Tiden innan mitt liv vände, jag gick åt fel håll, valde fel väg - och blev sjuk. Inte var det mitt fel, men det var jag som drabbades. Många fler, men hårdast jag. psykisk, men också fysiskt. min kropp fick ta emot starka tabletter i ständiga överdoser, min hud fick känna på rakbladen flera gånger om dagen. Det farligaste var nog att det var precis då, när man utvecklas som mest i sitt psyke. När man försöker hitta sig själv, leta upp den där man vill vara, bli den personen och trivas med det. man behöver bekräftelse och stöd i dem beslut man tar. Jag fick alltid höra att jag gjorde fel. Ingen kunde bekräfta mina val eftersom alla var dåliga. Istället för att utvecklas till den man vill vara, utvecklades jag till den jag absolut inte ville bli. jag åkte fram och tillbaka till barnpsyk, blev till och med inlåst under veckor. Jag skar mig själv i armarna, eller nej, på hela kroppen, och ingen kunde någonsin bekräfta det hemska jag gjorde. Det som jag hade behövt, det är bekräftelse för mina känslor. För det fick jag heller aldrig. Allt jag kände var fel, allt jag gjorde var fel, vilket egentligen bara gjorde allt sämre.

Detta har försvårat allt för mig i den situation jag sitter i idag. jag vågar inte bli frisk. jag vet att många av er ser det som att jag inte vill, och att jag då får skylla mig själv. men jag vill, jag vill det mer än någonting annat i hela universum. Men jag ska vara ärlig, jag vågar inte. Efter fem långa besvärliga år, så vet jag inte alls vem jag är. Förutom tjejen som är sjuk. Jag är vilsen med många alternativa vägar, men jag vet att bara en är rätt. vägen som leder till ett friskt liv. Jag är för rädd för att börja vandra där. Jag undrar om jag någonsin kommer förstå vad som är rätt och fel här i livet, vad som är acceptabelt att känna, hur man får reagera i olika situationer.

För jag fick lära mig, att allt jag kände och gjorde var fel. jag har alltid varit fel.

2011-03-03 @ 22:12:33 Sjukdomen Permalink

Kommentarer

Postat av: tr

jag förstår vad du menar. Det är läskigt att bli frisk. Man vet ju inte vad det innebär.

2011-03-03 @ 22:49:32
URL: http://trainunderwater.blogg.se/

Postat av: Noname

Du kan vara/bli precis vem du vill. Tänk på det du fina

2011-03-03 @ 23:36:27

Postat av: Mickan

Hemskt... Men det är bra att du kan skriva om det och acceptera det, erkänna det. Det är det inte många som kan. Förstår att det kan kännas läskigt att bli frisk. Men jag tror att du kan, om du vill och satsar. Då kommer det gå bra. :-) Du ÄR bra! :-)

Jaa, visst är det. :-) Vi ska få ett nytt föl nu i vår. Det är himla spännande. :-)

2011-03-04 @ 01:01:45
URL: http://angel-like.com

Postat av: Anonym

SV: tack, du har så rätt så. :)

Och jag känner igen mig mycket i det du berättar i ditt inlägg, men det är tidigare, och bortglömda historier jag gömt långt inom mig och inte pratar om nuförtiden. Vet inte varför jag tar upp det här och nu, en ren icke-genomtänkt impuls helt enkelt. Därför skriver jag inte heller in min blogg-url eller namn.

2011-03-04 @ 02:07:12

Postat av: Evelina

Hemskt :/

2011-03-04 @ 07:51:27
URL: http://evvvelina.blogg.se/

Postat av: Annica

Jag älskar dig jess. Det har alltid varit vi o så kommer det förbli <3

2011-03-04 @ 09:28:13
URL: http://dwanci.blogg.se/

Postat av: Bajsmalins Oseriösa

Men jösses så hemskt! Önskar att jag kunde kidnappa dig och baka dig massor av kakor och dränka dig i kramar!! Usch, usch, usch!! KRAAM

2011-03-04 @ 16:36:58
URL: http://bajsmalins.blogg.se/

Postat av: Anonym

gud vad hemskt.. en dag kommer även du känna lycka det lovar jag dig!

men jag förstår inte vad som har hänt? varför blev du sjuk? jag skulle heöst gärna vilja veta för annars kommer jag snart få panik,

jätte fint skrivit och du är stakr som skriver allt detta! forstätt att kämpa.

2011-03-05 @ 01:35:05

Postat av: Natasha Roxy

tack så mkt:) Riktigt stolt över resultatet med bakgrunden.

Du, jag förstår precis vad du menar. Sådant där är väldigt jobbigt, blir som en...skyddande dimma. Hur dumt det än låter. Ens destruktiva leverne är något man känner till ut och in och att bara lämna det och gå vidare när man levt på det viset länge är väldigt svårt. Man kan inte omprogrammera sig till att bara sluta. Det tar tid, hur lång tid är olika från person till person. Man vet själv när man är redo att verkligen lämna allt bakom sig. Tills dess handlar det om att acceptera det, komma till underfund med allt det lilla man förträngt genom åren. Det är väldigt starkt av dig att dela dessa historier, det kan inte vara lätt:)

2011-03-06 @ 23:10:35
URL: http://crazydoll.blogg.se/

Postat av: Sussie Natalie

Du är stark

2011-03-08 @ 13:05:57
URL: http://hellosus.blogg.se/

Trackback